Mannen i den vita hatten (16 år senare)

En bänkrad i en rastlös sen april
 Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
 Jag kan få dig när du vill
 En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
 Och du och jag håller andan och håller händer i språnget
 Det är inte så långt hem
 Och än finns det tusentals tårar kvar
 Och de var dina att ge vem som helst
 Äntligen
 De är de dyrbaraste smycken du har
 Så be aldrig om ursäkt igen
 Äntligen passerar vi deras gränser
 Minns du vår blodsed, våran lag?
 Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
 Jag minns allt, som naglarna mot glas
 Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
 Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att det känns
 Att det är långt hem
 Och snart finns det inga tårar kvar
 Och de är våra att ge vem som helst
 Äntligen
 De är de dyrbaraste smycken vi har
 Så be aldrig om ursäkt igen
 Äntligen så sätter du själv dina gränser
 Och den där pojken jag aldrig kände
 Som gick på gator jag aldrig såg
 Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
 Under ett tunt och flygigt hår
 Och alla känslor slog och sprängde
 Hela vardan full med hål
 I en tid då inget hände
 I en stad som alltid sov
 Men älskling vi var alla en gång små
 Ja, vi var alla en gång små
 Ja, vi var alla en gång små
 ♪
 Jag kastar stenar i mitt glashus
 Jag kastar pil i min kuvös
 Och så odlar jag min rädsla
 Ja, jag sår ständigt nya frön
 Och i mitt växthus är jag säker
 Där växer avund klar och grön
 Och jag är livrädd för att leva
 Och jag är dödsrädd för att dö
 Men älskling vi ska alla en gång dö
 Ja, vi ska alla en gång dö
 Ja, vi ska alla en gång dö
 Vi ska alla en gång dö
 Vi ska alla en gång dö
 Vi ska alla en gång dö