Järnspöken

De brände ner grönan och skolan står där ensam nu
 Och cykelställen står tomma än, trots att loven är slut
 De fäller kastanjeträden i allén framför skolgården
 Och jag rör mig tyst hör inte hemma här, jag är vålnaden
 Jag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så väl
 Dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän
 Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar?
 Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma?
 De gräver i parken och frosten i marken blir ett försvar
 Och vid hörnet av kyrkan, där järnvägen går, har de spärrat av
 Nån ligger i gräset med frostiga kläder, så stilla och vit
 Och blåljusen blinkar, tänk vad man kan göra med en liten kniv
 Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit
 Det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv
 Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar?
 Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma?
 Var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar
 Var det dig jag såg, har jag äntligen lyckats glömma?